Xibir

Många har säkert någon gång fått för sig att Satyricon är mitt favoritband, sen faktum är att, nej, så är det inte. Dock kan man säga att de är mitt favoritliveband. Gillar nästan att se de live mer än band jag tycker mer om än dem, om det där makes sense. Varför då då? Jo, deras livespelningar handlar om kvalitet. I början av deras karriär ville inte ens Sigurd (sångare, låtskrivare och gitarrist, stundtals bas och keyboard på skiva för oinsatta) att de skulle framträda live. Detta för att han ville att om de skulle spela live så skulle det låta som på skiva, och de hade de inte råd att se till att det gjorde under typ första halvan av nittiotalet. Men till slut började de spela live "ändå", men Sigurd är väldigt noga under soundcheck och så att lyssa så att allt låter bra, och tro mig, det gör det. Otroligt tighta live och bra kvalitet på ljudet jämfört med de flesta andra metalband. I många fall är det faktiskt så att man inte hör vad som spelas om man inte vet hur låten går, eller det är i alla fall min uppfattning, men Satyricon levererar klart och snyggt ljud. De känns så himla igenomrepade och det är nog därför jag gillar dem så mycket som liveband. Alla kan sina saker. Det spelas inte bara rätt utan ordentligt och det sjungs inte fel i texterna och hela framträdandena är någorlunda koreograferade men inte så att det ser helt inövat ut. Det sista är något jag kommit fram till eftersom jag sett dem några gånger nu.

 

Bild från Metaltown 2008 av mig.

 

Om en vecka är det dags igen. Deras första spelning i Sverige sedan april 2009. På tiden att de är tillbaka. Nu är de inte på turné för någon speciell skiva så man kan hoppas på en så där festivaligt blandad setlist, även om 2000-talsmaterial såklart lär dominera. Det jag hoppas mest på är att få höra To the Mountains igen. Fruktansvärt vacker låt som blir otroligt intensiv live.

 

Här nedan förljer två bilder från London 2009, också av mig.